I projektet vill vi med konstpedagogikens hjälp närma oss frågan om klimatet. Vi gör det genom att väcka fascination för naturen hos barnen och därigenom ge en förståelse för hur allt i naturen, även vi människor är beroende av och påverkar varandra. Projektet är uppdelat på tre tillfällen och det ingår även ett besök i skogen under ledning av en naturpedagog.
Med utgångspunkt i Emma AdBåges bilderbok NATUREN får barnen syn på naturens funktioner och dess storhet, men också på hur vi människors beter oss och hur våra förväntningar på olika årstider ofta krockar med hur det faktiskt är.
Upplägg: Första delen sker i klassrummet. Då får barnen bekanta sig med boken Naturen tillsammans med en konstpedagog från Bror Hjorths Hus. Ni både läser boken och arbetar med bildanalys samt reflekterar över de frågor boken väcker om människors relation till naturen. Tillfället avslutas med att barnen får måla en egen bild inspirerade av boken.
Andra tillfället är förlagt i skogen och leds av en naturpedagog från Upplandsstiftelsen. Ni bestämmer en lämplig plats i närheten av skolan tillsammans med naturpedagogen. Genom olika uppdrag får klassen bekanta sig med olika företeelser i naturen såsom träd, svampar och småkryp.
Vid det tredje tillfället möter klassen återigen konstpedagogen i klassrummet. Vi återanknyter till upplevelserna i skogen och barnen får ytterligare insikt i hur snillrikt allt i naturen hänger ihop och om hur allt är en del av naturens kretslopp. Även denna gång knyts temat ihop med en bilduppgift.
Citat ur motivering till Nordiska rådets litteraturpris 2022:
”I Emma Adbåges Naturen går människorna i den lilla byn från att faktiskt älska naturen till frustration över densamma. Naturen vägrar bete sig som människorna vill trots att de odlar tagetes, asfalterar, sågar ner den stora linden och grillar flankstek på eld av den ved som blivit.
Adbåge visar att hon hanterar en av de allra svåraste litterära konstformer, nämligen satiren, som med sin effektiva igenkänning och välskruvade tajming får skrattet att fastna i halsen. Samtidigt håller Adbåge barnet som mottagare stadigt i handen och visar att det är de vuxnas fåfänga och ovilja att anpassa sig till naturen som barnet kan skratta gott åt.”
